Idag, tisdag har varit en riktigt seg dag. Jag har bara suttit hemma. Funderat och funderat. Såklart på framtiden.

Jag fick en liten idé när jag var på väg hem från Finland. Eftersom jag så gärna vill flytta dit så tänkte jag att ett jobb på In-checkningen på Viking Line eller Silja Line kanske vore något för mig?! Jag har gått igenom min CV och märkte att det behövs ändras. Men hur jag söker till de här jobbet var inte lika lätt att hitta.

Sen har ju Sanna haft en idé om jag skulle vilja jobba i infot på båten. Vilket också lockar mig. Men att vara lek-ledare som Sanna eller jobba i tax-free känns inte som min grej. Men när man lämnar en intresseanmälan till dom, kan man då skriva vad det egentligen är man söker till, för det verkar som att allt går till samma ställe.

Min far frågade mig tidigare om jag har sökt jobb. Jag svarade såklart nej. Och han undrade om jag vill fortsätta med butiksjobb. Vilket jag inte har i tankarna nu men vågade inte heller säga till honom. Jag sa att jag ska söka till Viking line och Silja line. Då blev han tyst men jag sa att jag skoja. Och det känns så dumt att jag inte vågade stå på mig och säga vad jag har för planer.

Jag är ju säker på vad jag vill. Jag vill till Finland. Jag vill verkligen jobba med något av detta jag nu haft som förslag. Och innan jag kan flytta dit så måste jag ju ha ett jobb. Jag kan ju inte vara där utan pengar. Och skulle jag åka dit utan jobb, då kommer det säkert sluta med att jag inte söker jobb alls. Och det vill jag ju verkligen inte.

Jag hoppas bara att detta kommer ske. Att jag hittar mer jobb att söka på. Att jag snart får iväg min CV och får svar. Det hade varit mycket lättare om jag kunde söka till Hemtex butikerna i Finland men jag är så krasslig med språket. Vilket jag nu känner att jag ångrar att jag inte lärt mig bättre. Fast jag ska ju vara glad att jag kan finska. Att jag kan skriva och prata. Men att få ur mig hela konversationer utan ett enda svenskt ord är svårt. Men där lär man ju sig bygga på språket när man väl använder det hela tiden.

Jag hatar att vara såhär osäker. Varför inte bara skita i att man inte pratar perfekt finska och inte skämmas för att man ibland säger fel. Önskar jag var starkare. Jag hade inte behövt vara såhär rädd för minsta lilla. Men jag vet att jag ändå skulle få så mycket stöd om jag väl tog steget.

Jag är också så osäker på vad mina föräldrar kommer säga. Att dom kommer tycka att det är en dum idé. Att jag kommer bara klanta till det. Bara för att jag klantat till det ordentligt förut. Men egentligen är jag ju vuxen och får bestämma själv vad jag vill göra. Men jag är ju fortfarande deras lilla flicka. Jag önskar att jag en dag kan göra dom stolt. Att jag en dag kan bevisa att jag kan om jag bara vill.

Nu är det rätt tillfälle för det. Jag har ju ingenting här kvar. Inget jobb, inga vänner jag ändå träffar, ingen lägenhet och ingen framtid heller för den delen. Känns som att jag är klar här nu och behöver göra något nytt.





Jag vill också flytta till Finland för att min enda bästa vän bor där. Hon har alltid varit en sann vän. Hon har ställt upp för mig. Och jag önskar hon fortfarande vill att jag flyttar dit. Vi skulle ha varandra som stöd, vi skulle ha så kul ihop och jag skulle ha den bästaste vännen nära mig.



Sen finns ju världens finaste man där också. Som det känns nu så tror jag verkligen att han är bra för mig och att jag faktiskt är bra för honom. Vi har inte känt varann länge men om vi skulle få vara tillsammans så kommer vi ju lära känna varann och det är ju det som känns så spännande och hoppfullt. Jag kan ju inte lova att det kommer funka, och inte han heller. Vi har ju hunnit prata om detta så mycket nu. Men vi är båda villiga att försöka. Och varför inte chansa lite här i livet istället för att stöta bort allt och tro det värsta.

Så med lite hjälp.. från nånstans.. vart som helst.. att bara få höra någon säga att det här fixar jag. eller bara någon som ställer upp. någon som ger mig lite styrka. så kommer jag fixa det.

Nu är det dags för en god natts sömn. Har en hel del att göra imorn.