... gick det för långt. Jag hoppas att det bara var Anne som hann läsa det långa inlägget jag hade skrivit inatt.

Nu har jag en fråga.. Kim är på väg hitåt. Bör jag träffa honom? Har pratat med honom idag o han sitter i bilen o har inte långt kvar till Göteborg. Och grejen är den att han kommer hit till Nödinge, till sin vän.. som bor nästan granne med mina föräldrar. Jag kanske borde åka hem till mig i Majorna för att hålla mig undan. Men på nått sätt hade jag ändå velat träffa honom för att komma fram till att "-Hur kunde jag ens gilla honom?" Men det är ju inte säkert att den känslan skulle komma.

Det var bara 4 mån sen (tydligen) jag slängde ut honom. Han sa detta till mig. För mig själv känns det som att det var längre än så. För jag har kommit så långt och "nästan" lagt honom på hyllan.

Jag ska inte ljuga. Det har varit dagar då jag o han har sms:at till varann. Men det har inte känts i hjärtat, utan jag har varit stenhård. Vilket jag är så glad för.

Och, jag vet inte om jag skrivit detta innan, men jag har inte gråtit på 4 månader. Så det kanske vore bra om jag träffade honom så jag fick tillbaka mitt känsliga jag. Jag saknar att gråta. Jag vill få ut min ilska och mina känslor genom att gråta. För nu har jag varit kall. Känner ju inte igen mig själv. Alla som känner mig vet att jag kunde gråta. Av ingenting ibland. Men nu har jag varit helt tom. Och det har iofs gjort mig starkare. Men jag gillar det inte. Jag känner inte mig själv längre.

Så därför har jag nog redan bestämt mig utan "rådgivning" att träffa honom. Vill bli mig själv igen.