Åh.. idag var det en perfekt dag för mig på jobbet. Jag fick tillbringa nästan hela tiden inne på lagret för att fixa allt iordning till inventeringen som kommer i slutet av månaden.

Och nu efter jobbet har vi ätit lite gott, kollat på "The love Guru".. hmm.. jag gillar inte sånna överdrivna komedier men efter några glas vin var den okej. Fick skratta iaf. Och inte nog med det. Min älskling masserade mina fötter (en liten stund iaf). Men det var ju bara för att jag masserade hans först. Han var helt enkelt tvungen.. hihi..

OCH.. så har jag nu berättat för mina föräldrar om lägenheten. Jag trodde dom skulle bli arga. Men som min far sa -Du är ju faktiskt vuxen! Shit, det skrämde mig lite grann. Jag har ju alltid varit deras lilla tös. Men jag är glad att det gick så smidigt. Känns konstigt nu att jag ska lämna huset till en lägenhet. Med Kim. Katastrof! hihi.. Skojar bara! Äntligen -kuttar jag navelsträngen! Som Kim brukar säga. Nu ska jag för en gångs skull lära mig leva med räkningar, köpa egen mat, ha det knapert och att jag också måste söka till Hemtex i stan o höra om dom vill ha någon som kan jobba lite då o då.

Som min chef sa (Hon är en bra vän och vet allt om mig o Kim) -Känns det inte nästan som att det var ödet? Du ville allt detta. Men det funkade inte förut. Och nu plötsligt faller alla bitar på sin plats på bara nån vecka?
Kan det vara så? Att det blir som jag hoppats på (förutom att det fortfarande är så att det är jag som städar o tvättar.. MEN det är också för att jag gör ju på mitt sätt o tyvärr.. hur mycket han än försöker så är det bättre att jag gör det). hehe..

Det jag är mest rädd för är att en dag kommer ni få säga till mig - Vad var det jag sa?! 
Men det viktigaste för mig är hur mina föräldrar tar detta. Far min lät lite besviken för att jag inte sagt något direkt. Men jag sa det, att jag var rädd. Han förstod inte varför. Men om den dagen kommer då jag sitter där själv så kanske jag tar upp det o då förstår han varför jag var så rädd.

Jag har gått emot allas åsikter om Kim. Visst, han är inte världens finaste eller snällaste kille. Men jag trivs med honom. Vi gnabbas hela tiden. Det gör livet värt att leva säger jag bara! Äntligen har man någon som säger emot. Haha. Sen också att jag behöver kämpa för oss. Jag tänker inte ens försöka få er att tycka om honom. Jag tänker inte ens be er om sympati om något skulle hända. Jag har gett mig in på detta utan er och kommer fixa detta.

Jag är så glad nu. Jag har äntligen gjort något utan mina föräldrars godkännande. Jag skrev ju på kontraktet till lägenheten. Sen att Kim är här är inte så farligt. Dom känner honom nästan bättre än vad jag känner honom.

Nu börjar jag lixom känna av att jag måste ta ansvar.

Jag har ju kryssningen nu den 21:a att se fram emot. (Pga pengar borde jag hoppa över den men jag har lovat Anne). Sen så ska jag ju till Levi den 3:e april. Som min far sa -Men då kanske du borde hoppa över resan! Jag svarade med en lite ledsen röst -Men pappa, det är ju mitt paradis! Så skrattade han och sa att det är ju för fasiken klart att vi åker dit. Det är jag så himla glad för. Att han vet hur mycket jag älskar Levi och att få åka dit med dom är verkligen en dröm.

Dags att avsluta. Ska ... tänkte ta det igen.. "hoppa in i duschen o sova sen" Men så är det..

En låt innan jag slutar

Den påminner om mina ensammaste tider jag någonsin haft.. När jag gömde mig i min fars kontor med vodka flaskor.  Hade ingen som brydde sig. Bara mina kusiner (dom var de enda) i Finland. Och dom räddade mig.
Men idag är jag glad att jag har mina nära o kära! Hade aldrig klarat mig utan er! = Sanna, Anne, Kim, Syrran, Mina föräldrar, Jo..