Har varit på arbetsförmedlingen idag. Kan hända att jag får ett sommar jobb på Samhall. Det är nått slags bemannings-städnings-utkörnings jobb. Har ju inte körkort vilket var väldigt viktigt så förhoppningsvis vill dom inte ha mig. :) Nu så är jag här på min fars jobb. Kim är o jobbar uppe på taket så jag tänkte vänta på honom här. Har ju inget bättre för mig. Jag bara ser fram emot lördag, men jag undrar hur resan kommer bli egentligen. Eftersom Collin inte kan festa allt för mycket och så är ju hennes mor med. Men Ottolina ska ju också dit samma period så förhoppningsvis får man träffa henne där o ta iaf en dag till att festa rejält. :)
*Suckar* Är så trött på att bo hemma fortfarande. Klart, billigast så men jag önskar att mitt liv kunde bli lite bättre. Klart jobb är ju det viktigaste men jag längtar så mycket efter en man, en riktig man som älskar mig för den jag är. Och att få ha ett eget litet kärleks-näste närmare stan. :) Finns ju drömmar, men att förverkliga drömmarna är inget bara jag kan göra utan skulle behöva så mycket hjälp. Vilket är svårt att få när folk inte förstår mig riktigt. Dom bara ser mig som ett hjälplöst fall. Hur fan, ska jag då komma någonvart om ingen hjälper mig? På arbetsförmedlingen ber dom mig söka alla jobb dom erbjuder mig. Men varför kan dom inte erbjuda mig jobb som jag är intresserad av? Det är väl viktigast att jag gillar ett jobb o trivs så att jag stannar kvar än att jag hamnar någonstans där jag känner mig ännu mer pressad och blir sjuk av. Jag vet inte, kanske får jag skylla mig själv när jag inte vågar gå ut och söka dom jobben jag vill ha. Som tex på Lagerhaus, ska jag bara gå in där, fråga efter chefen och säga att jag vill ha ett jobb! Bara tanken av det skrämmer mig och ger mig rysningar. Men men.. vi får väl se hur det blir med Elgiganten eller Samhall, får väl ta det även om det inte lockar ett dugg.
Men det värsta är att när jag försöker se på hur mitt liv kan se ut om (bara 5 år) då jag är 30. Då kommer jag nog fortfarande sitta här och tycka synd om mig. Det har jag ju gjort sen jag var 16 år. Eller tycker synd om mig gör jag väl inte men känner mig så himla oerfaren och dum för att jag fortfarande inte har något/Någon. När man ser alla andra som man är uppvuxen med eller bara folk som är i min ålder får en ju att bli avundsjuk. Det enda positiva för mig har varit att jag har fått resa så mycket och att jag inte har haft så höga krav på mig. Det sistnämnda är kanske inge bra men på något sätt kan jag ändå känna mig fri med livet men ändå har jag så högt press på mig från alla håll. Alla klagar på att jag är så lat o dålig och att jag inte vill något. KLART JAG VILL!! Men istället för att klanka ner på mig, så hjälp mig. Alla är inte lika starka som ni är så varför inte dela med er av eran styrka till mig så jag också orkar och vill.  
Oj, nu blev det ju en hel roman med för mycket känslor, men what a hell. man måste ju få uttrycka sig och lufta hjärnan lite. och snart slutar ju Kim också så lika bra att avsluta här.