Jag kom på en sak.
Jag har inte varit nära någon av det motsatta könet på 6 veckor. Hihi.. Visst har jag klarat mig längre än så förut. Men just nu känns det som en evighet. Inte för att jag har haft behov av det. Jag har vant mig vid att vara ensam. Men det känns så konstigt när man tänker efter. Ena stunden har man någon bredvid sig dygnet runt (det finns ju inget bättre) och helt plötsligt kommer man på att det var länge sen man hade någon bredvid sig. Och nu kom jag att tänka på vad Sanna sa när hon var här i lördags. När hon skulle lägga sig sa hon att -det ska bli konstigt att sova utan Timo inatt.
Och nu blev jag avundsjuk. Alla mina vänner har sina män. Jag har ingen singel kompis kvar. Alla har sina respektive, bor ihop med mannen och vissa har t.o.m barn. Jag är den enda singeln nu. Ha ha.. Men jag försöker se det som något positivt. Jag har chansen att resa och göra något jag verkligen vill. Ingen som stoppar mig nu. (Hoppas det finns någon där nu som är avundsjuk på mig..) hihi..

Det var bara det jag ville säga.. snart är det dags att sova. För imorn ska jag till Sanna.

PS: Komiskt.. fick just ett sms från Kim.. lite kontakt med det motsatta könet fick jag.. men det är ju inge närkontakt tyvärr.

Hade en riktigt jobbig dröm inatt. Den var så verklig.

Jag var hos honom. Han tittade mig i ögonen och sa med en lugn röst att
-Jag älskar inte dig längre. Jag stod där med honom på altanen. Såg att han menade allvar. Jag grät och var helt förkrossad. Fick hålla om honom men fick ingenting tillbaka. Jag stod där länge och bara höll om honom. Tills jag till slut gick därifrån. Det var en lång och mörk väg tillbaka till tåget. Jag vände mig om flera gånger för att se om han hade ångrat sig och var efter mig. Men det var han inte. På tågresan blickade jag tillbaka på allt vi gjort. Alla minnen som jag vanligtvis inte tänker på dök upp nu. Han var så förändrad. Det var så himla verkligt.

Och nu måste jag inse att det verkligen är slut. Jag tror på att drömmen stämmer. Och det gör så himla ont. I tre år har jag känt honom. I tre år har jag älskat honom. I tre år har han älskat mig. I tre år pratade vi med varann varje dag.
Det gick en hel vecka innan jag hörde av honom (pratade senast på alla hjärtans dag och i fredags fick jag ett sms). Dum som jag var ringde jag honom i lördags. Det började bra. Men det slutade med att han berättade något som gjorde riktigt ont. Nu finns det inget att komma tillbaka till. Allt är över. Det finns inget mer mellan oss. Som om vi aldrig känt varann. Hur kan det bli så? Hur kan man bara glömma någon och gå vidare? Vi har ju varit med om så mycket, så länge.
 
Hela ens liv förändras. Man blir helt ensam. Man kan inte ringa honom längre. Man får inga sms längre. Ingen att säga god natt till längre. Det där sistnämnda är något jag saknar mest. Det finns så mycket jag saknar. Vi var väldigt olika och gjorde saker som sårade varann. Men ändå hittade vi alltid tillbaka till varann. Kärleken mellan oss var stark. Därför vi aldrig kunde släppa taget helt. Vi försökte på alla sätt. Men det kom alltid något i vägen som gjorde att vi var tvugna att vara ifrån varann.

Jag trodde på oss. Jag trodde vi skulle hålla den här gången. Det var det vi båda ville. Vi hade samma framtidsplaner. Vi ville lämna allt ont bakom oss. Men då kom andra emellan som särade på oss. Alla har en så hemsk bild av honom. Men han är en bra kille. Alla gör vi misstag. För mig var det viktigaste att han älskade mig och jag visste att han verkligen gjorde det. Han gjorde mig lycklig. Han var inte som alla andra. Han var speciell. Han har så många bra sidor som ingen annan ser. Ingen annan känner honom som jag. Det är jag så glad för. Att jag fick lära känna honom så himla bra. Synd att ingen annan ville lära känna honom. Alla ser bara honom som en dum, otrogen stockholmare. Men tror ni att det bara är han som varit elak i vårat förhållande? NEJ! Jag var riktigt elak. Jag sårade honom så många gånger. Jag kunde få honom att känna sig värdelös och obetydlig. Om jag vågade visa för er vad jag gjort så skulle ni inse att det verkligen inte var hans fel alltid. Ni skulle förstå varför det var som det var. Men ni ser ju bara det jag berättat. Jag önskar ni kunde få hans version av det hela.

Nu vet ni..

Klockan är inte mycket men det känns som att det är dags att gå o lägga sig. Har ju inget vettigt för mig ändå. Eller borde jag ta fram dammsugaren och städa? Har ju inte dammsugit en enda gång sen mina föräldrar åkte (snart en vecka sen). Ja, men det gör jag. Nu ska det bli rent och fint här!

Skickade "hei" bilden till mor förut och skrev
-jag är inte alls avundsjuk för att ni är där i värmen och gottar er.
Vi har ju så hääärligt mycket snö. :( JAG KOMMER DIT NU!